- börja rida på timme

- skaffa körkort

- gör dokumentären färdig!

- sluta använda Visa

- skriv på boken

Året när jag övervann min avsky mot grupptimmar i jumppa, blev pol. kand, åkte till Paris två gånger, fick angina, sprang 302 km, blev enbart förtjust i players eller upptagan män, läste Sagan om Ringen till slut, började rida igen, drack skumppa som en svamp, bytte jobb, började använda cykelhjälm, blev gudmor. 2012?

Det är mörkt som i Mordor. Ska man våga gå ut?

And we are doing just fine.

Mitä itse olisit tehnyt, jos minä olisin kuollut? Kuinka usein olisit käynyt haudallani, kuinka usein olisit työntänyt minut pois?

Den kommer som en våg, flera vågor, som en björnpäls lägger den sig över mig. Bli kompis med döden, acceptera, även om den så sällan syns, märks bland oss, ingen talar.

Det var som om man aldrig riktigt visste vad de sysslade med. De löd order av terapeuterna. De skulle riva tumören ut ur hennes huvud, men tomheten efter Gudinnan kunde de inte ersätta. ELLER VISST KUNDE DE! Med vad helst de ville. Hur skulle hon kunna lita på dem efter att de påstod att Gudinnan inte var annat än en produkt av hennes oförmåga att hantera verkligheten? Ett misslyckande, satan. ÄT! De var kanske avundsjuka? De var visst med i spelet, men de klarade inte av det lika bra som hon. Därför försökte de få henne att äta. Dra ner henne. Gudinnan fanns visst, de löd under samma regler. Hon skulle aldrig släppa.

att det inte handlar om att fixa något eller komma över något. Mellan att jag var 13 och 19 år fanns det fem medlemmar i vår familj. Mamma, pappa, syster, jag och cancer. Ja, och hunden Nelly förstås. Sex.

Den här kan man se om en vecka på Doc Lounge i Hååfors. Jag älskar filmer om människorna bakom vapnen. Talibanerna må vara ett galet pack som dödar och terroriserar oskyldiga människor. Men vem var de när de var tio år? Tolv?

Den fick mig att gråta. Det händer iofs ofta. Men den här filmen är ändå bra, mycket bra. Ingen von oben-attityd.